Karin Smirnoffs debut är ”kaxig och förbannat bra”
Hon är en sällsynt berättarbegåvning med både bredd och skärpa.
Smirnoffs dialektalt rytmiska rakt-på-sak-språk får mig att sluka den både glödande och stenhårda berättelsen.
Karin Smirnoffs förmåga att beskriva ambivalent lust och sexuell magnetism är bland det bästa jag har läst på området.
Rappt och effektivt liksom äter den sig igenom den ena livshistorien efter den andra i den lilla byn Smalånger i mellersta Norrland utan att någonsin tappa farten.
En ovanligt säker debut som inte ber om ursäkt för någonting.
Är då det här en hemsk berättelse? Ja, det är det. Och nej. Den är faktiskt också både spännande, underhållande, och av och till riktigt rolig. Inget annat än en kanondebut.
Gestaltningen är sylvass. Smärtan och brutaliteten, hårdheten och skörheten. Smirnoff fångar det med den äran. Det är alltså en fängslande berättelse.
Och ibland är romaner precis så som de ska vara. Och så är det med "Jag for ner till bror" också. Den hade inte kunnat skrivas på något annat sätt än just så här. Och att gå i land med det är beundransvärd bragd.